Varför kritiserar ingen Schweiz?

Den senaste tiden har debatten om en eventuell bojkott av Kina-OS legat på is, men när augusti närmar sig är ytterligare aktioner att vänta. Och när sommar-OS är över kommer den politiska diskussionen kring Rysslands vinter-OS säkerligen dra igång.
Det fotbolls-EM som vi nu njuter av är, däremot, ett idrottsevenemang helt befriat från politik. Såväl utövare som kommentatorer har sluppit krångliga frågor om politik, ansvar, eller idrottens propagandistiska potential. Varken Schweiz eller Österrike är ju auktoritära stater med globala maktanspråk och plumpar i mänskliga rättigheter-protokollet.
Samtidigt innehar Schweiz en särskild roll i världen, som gjort att landet hamnat i storpolitiskt blåsväder. På EM:s officiella hemsida står det att ”världens pengar har alltid varit säkra i schweiziska händer”. Denna (ö)kända banksekretess, som skyddar sju triljoner dollar av världens tillgångar, har påtagliga effekter runt om i världen.
Under det senaste åren har flera olika problematiker – sviktande välfärdssystem i rika länder, kapitaldränering från fattiga länder, försvunna tillgångar i korrupta länder – kopplats till ”skatteparadis” som Schweiz. Politiska ledare i såväl USA som EU har skärpt tonen gentemot Schweiz, men uppenbarligen har denna diskussion inte spridits till idrottsvärlden.
Det är, å andra sidan, logiskt att denna ”glömda” fråga inte diskuterats i kontexten av EM. Länge har detta område varit ett svart hål inom politiska diskussioner: Just sekretessen kring frågan har gjort det svårt för ekonomer och opinionsbildare att uppskatta kapitalflyktens negativa effekter.

Debatten kom dock igång i våras, då det visat sig att europeiska underrättelsetjänster och skattemyndigheter hade köpt listor på personer med hemliga konton hos Liechtenstein-baserade banker. I svallvågorna av denna incident har fokus hamnat på Schweiz. Landet pressas nu hårt av såväl USA som inflytelserika EU-länder.
I bägge fall är det främst Schweiz ovilja att samarbeta kring skatteflykt som irriterar amerikaner och européer. Amerikanska myndigheters intresse för frågan är relativt nytt, men kommer sannolikt att bestå: Presidentkandidaten Barack Obama är en av tre författare till lagförslaget ”Stop Tax Haven Abuse Act”. Europeiska förträdare har däremot länge kämpat mot den schweiziska banksekretessen, eftersom man anser att landet åker snålskjuts på EU:s interna marknad.

Regeringar har inte minst ekonomiska skäl att vara kritiska. Londonbaserade Tax Justice Network uppskattar att skatteflykt gör att världens regeringar tillsammans går miste om 255 miljarder dollar per år i uteblivna skatteinkomster. Skatteparadisen urholkar därmed regeringars möjligheter att beskatta kapital, vilket lett till att de alltmer tvingats beskatta arbete.
Just den europeiska ”sociala modellen” är ett offer för denna utveckling: 1980 kom 42 procent av EU-ländernas skatteintag från beskattat kapital, och 35 procent från beskattat arbete. 1996 var relationen närmast den omvända: 36 procent från beskattat kapital, och hela 43 procent från beskattat arbete. Att skapa en arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar till arbete blir alltså svårare att skapa så länge skatteflykt tillåts pågå.

Samtidigt handlar frågan om skatteflykt inte bara om rika länders förehavanden. Även låginkomstländers möjligheter att utveckla sin ekonomi undermineras av den kapitalflykt som skatteparadisen möjliggör. Afrikanska Unionen hävdade i en rapport förra året att 30 procent av årlig BNP i länderna söder om Sahara försvinner till skatteparadis. Totalt uppskattar AU att 150 miljarder dollar lämnar de afrikanska ekonomierna varje år. Detta kan jämföras med de 78 miljarder dollar som den rika världen sänder i bistånd varje år.
Kanske mest intressant är hur skatteparadis alltmer anses försvåra så kallad ”good governance”. Här har den norska regeringen varit pådrivande, och kopplat frågan om skatteparadis till sitt arbete med korruptionsbekämpning.

Kopplingen mellan skatteparadis och korruption är nämligen stark. Banksekretess sägs ibland skydda den lilla människan mot den stora klåfingriga staten. Samtidigt är det ofta diktatorers stulna tillgångar som hålls i säkert förvar. Schweiziska sektretessen skyddade således de 500 miljoner dollar den filipinske diktatorn Ferninand Marcos stal, liksom de 700 miljoner dollar nigerianske diktatorn Sani Abacha förde ut ur sitt land.

Detta är, som ni säkert förstår, inte en appell till bojkott av fotbolls-EM: Evenemangets inverkan på de schweiziska banksystemets legitimitet är sannolikt minimal. (Dessutom spelar ju Sverige i morgon kväll). Däremot bör mediatäckningen av mästerskapet kunna synliggöra några av de hemliga finansiella samband som påverkar oss alla.




KARL PALMÅS

Karl Palmås är forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet.
Han skulle gärna se Peter Jihde göra ett djuplodande reportage om den schweiziska banken UBS.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se