Hamas är arvtagare till Hitlers arabiska vänner

Betraktar man samtida skeenden i ett större historiskt betingat sammanhang uppstår ofta ett läge som inte är politiskt korrekt.
Man kan fråga sig om det är därför den väpnade konflikten mellan det islamistiska Hamas och Fatah bara ses ur ett fragmentariskt nutidsperspektiv medan historiska fakta glöms bort.
Exempelvis var det Hamas föregångare som omintetgjorde en fredlig lösning i Mellanöstern redan för 70 år sedan. Ty hade den brittiska Peel-kommissionens förslag om en tvåstatslösning blivit realitet sommaren 1937 är det troligt att sexdagars-kriget för 40 år sedan aldrig ägt rum.
Enligt förslaget skulle en judisk stat omfatta kustområdet och Galiléen (en fjärdedel av territoriet) medan en ny arabisk stat skulle omfatta större delen av Palestina och läggas ihop med dåvarande Transjordanien.
Vidare skulle en judisk korridor mellan Tel Aviv och Jerusalem säkras av brittisk militär.

Planen anammades av såväl den invandrade judiska befolkningen och den Sionistiska världskongressen som av de cirka 50 procent palestinska araber vilka stod på den inflytelserika och fredsfrämjande Nashashibi-klanens sida. Likaså stöddes projektet i hemlighet av några arabstater.
Men det torpederades av den lika inflytelserika al-Husseini-klanen som leddes av stormuftin av Jerusalem – Mohammed Amin al-Husseini.
Dennes avsikt var att ”rensa” Mellanöstern från judar och grunda en islamistisk stat i Palestina med religionen och sharia i högsätet. Stödd av det i Egypten allt mäktigare islamistiska Muslimska brödraskapet och av den tyska naziregimen kunde al-Husseini lägga makt bakom orden eftersom de var alla ute i samma ärende – utrotandet av judarna globalt.

År 1937 hade al-Husseini bråda dagar. Mellan 1936 och 1939 var han anstiftare av det så kallade ”arabiska upproret”.
Underlig är glorifiering av detta inom den europeiska Palestina-vänstern med tanke på att upproret urartade till en inompalestinensisk maktkamp med fler dödade araber än judar och britter.
Vad man glömmer att nämna är att al-Husseini inte hade kunnat hålla oroligheterna vid liv utan ekonomiskt och militärtekniskt stöd från Nazityskland.
Sin förstörelsepolitik i Palestina hade al-Husseini inlett innan han blev stormufti 1921. Dessförinnan hade det varit relativt lugnt i området, de dittills drygt 100 000 judiska invandrarna och den arabiska befolkningen levde i fred med varandra. Ett visst ekonomiskt uppsving ledde till en begränsad arabisk inflyttning till de judiska bosättningarna. En orsak till fridsamheten var situationen i områdets stormakt, det osmanska riket, med dess moderniseringssträvanden (bland annat likaberättigande mellan judar, muslimer och kristna) sedan 1860-talet. Även i Iran och Egypten förekom en begynnande sekulariseringsprocess.

Man välkomnade den sionistiska invandringen – den sågs som en chans att närma sig den europeiska civilisationen i syfte att själv göra framsteg. Bland många positiva röster fanns utgivaren av den stora egyptiska dagstidningen ”al Ahram” som ansåg de duktiga sionisterna som nödvändiga för ett uppsving i Palestina.
Men i bakgrunden stördes utvecklingen av en växande antisemitism som först uttrycktes av kristna araber, kristna kolonialherrar och arabiska storgodsägare.
Likaså sågs moderniseringsprocessen med oblida ögon av företrädare för det traditionella islam, vilka avvisade de liberala idéerna om bland annat en viss kvinnofrigörelse.

Samtidigt underlät den judiska befolkningen att liera sig med de moderata krafterna. Efter ett besök i Palestina 1927 konstaterade den store judiske filosofen Martin Buber att man försummat att lära känna sina arabiska grannar och att man förträngde deras närvaro.
1928 nådde polariseringen mellan framstegsvänliga krafter och en islamisk fundamentalism en höjdpunkt med grundandet av det Muslimska brödraskapet. Inte bara ökade pogromerna mot judarna utan de blodsutgjutande striderna mellan Nashibishis och al-Husseinis nådde en kulmen.

Allt sedan dess observerar vi en islamisering av Palestina-frågan. Exempelvis utrustade al-Husseini paramilitära styrkor och inrättade islamistiska zoner (no-go-areas); likt en dödande giftspindel utökade han sitt anti-judiska nätverk till andra stater i området. Tillsammans med det Muslimska brödraskapet förstörde han den fridsamma relationen mellan judar och egyptier.
Al-Husseinis ständiga frierier till de tyska nazisterna belönades till slut med en radiosändare i Zeesen söder om Berlin, den då starkaste kortvågssändaren i världen enligt den tyske forskaren Matthias Küntzel. Mellan 1939 och 1945 sände Radio Zeesen dagligen ett arabisktspråkigt program med antisemitisk hetspropaganda, verser ur Koranen och arabisk musik.
På de tyska konsulaten i Kairo och Teheran förvånades man över sändarens popularitet.
En av de ivrigaste lyssnarna var den senare Ayatollahan Khomeini.
I hans hus samlades varje dag en grupp mullor och koranskoleelever för att lyssna.
I dag är Hamas som grundades 1987 al-Husseinis arvtagare medan Fatah – likt Nashashibiklanen – anses ha ”svikit saken”.
I ett läge då islamismen ännu är på tillväxt firas maktövertagandet i Gaza-remsan i islamismens högborgar på olika håll i världen.

Lisbeth Lindeborg
Lisbeth Lindeborg är frilansskribent och fil. dr i statsvetenskap.