Henrik Leman
Det började bra för Frölunda. 1–0 (14.23) var lite drömhockey med klapp-klapp-spel. Mattias Janmark var bra fotbollsspelare när han tog med sig Oliver Bohms pass, tog in pucken i offensiv zon, via Robin Figren hamnade den hos Artturi Lehkonen, finländaren spelade smart tillbaka och Figren sköt direkt.
Det var vackert.
Det var skickligt.
Ett sådant anfall till strax efteråt, faktiskt. Pontus Widerström tog in pucken i sitt första byte, Christian Bäckman spelade på en touch till Joel Lundqvist som kom in fri i skottsektorn – men Oscar Alsenfelt blixtrade till med plocken.
Frölunda skapade ett antal vassa chanser efter 1–0, kunde skaffat sig kommandot här, men Alsenfelt superräddade några gånger, inte minst på Magnus Kahnbergs närskott.
Första perioden var totalt sett rätt jämn, Frölunda tog tid på sig att få upp tempot, Leksand var stabilt, men sista fem-sex minuterna var bra nog av Roger Rönnbergs gäng för att avgöra matchen.
Det kunde ha straffat sig. Om inte Frölunda lyckats växla tempo när det verkligen behövdes.
***
Andra perioden visade än mer vad som hänt med Leksand sedan Tommy Salo byggt om och bland annat fått in Mattias Riotola.
Ett bättre lag.
Ett välfungerande lag.
Ett hårdjobbande lag.
Veli-Matti Savinainen var en jätte när Leksand i mellanakten jobbade ner ett Frölunda som var tamt, nonchalant, spelade svåra puckar i sidled och saknade ödmjukheten för att snabbt och enkelt ta sig ut egen zon.
Ett misstag på offensiv blå straffade sig när Johan Ryno kunde åka sig fri och sätta 1–1 (27.42) mellan benen på Linus Fernström.
Rynos 19:e match.
Rynos första mål.
Tror ni han väntat? Lättnaden syntes i ansiktet.
Frölunda var under tung press ett tag, kom inte igång förrän via ett bra box play sent i perioden, och i ett efterföljande power play var Mathis Olimb nära att göra 2–1 men rånades av Alsenfelt.
Frågan är om inte Frölunda blåstes på en straff i den vevan. Robin Gartner la handen på pucken – inne i målgården.
***
Det betydde nu inget, för i tredje perioden såg vi ett Frölunda som satte igång publiken, det shalala:ades och sjöngs, för plötsligt var det tryck i grejorna igen,
Farten. Intensiteten. Viljan.
Helt annat än i andra perioden.
Två bra power play tvingade Oscar Alsenfelt att storspela, skåningen imponerade verkligen den här kvällen, en del räddningar var av högsta klass, men efter sisådär tolv minuter fick spelsugne Mats Rosseli Olsen nog.
Han blåste fram längs vänsterkanten, släppte pucken bakåt vid första stolpen, och där kom Mikael Wikstrand och tryckte in 2–1.
Okej, Gabriel Händemark var för het i överbelastningen och kunde plockat bort Wikstrand istället, men det var ändå ett vackert mål, framför allt en utmärkt Rosseli Olsen-prestation.
Det var total Frölundadominans nu, gaspedalen var tryckt på, Leksand var aldrig nära, och Joel Lundqvist spelade fram Robin Figren till 3–1 i tom kasse.
Skotten i sista: 22–0.
Då förstår ni.
***
Jag gillade verkligen hur Frölunda tog sig samman, man är inte bra jämt, men bra lag tar sig samman.
Jag gillade också hur Leksand uppträdde. Disciplin, kamp, hjärta.
Robin Figren, Mattias Janmark och Artturi Lehkonen var Frölundas vassaste enhet, men det var också riktigt kul att se vad en fräsch Mats Rosseli Olsen kan göra.