Rädda Meraf!

Det är bra när idrottare hamnar i konflikt med Migrationsverket.
Inte för att det har något värde i sig att just idrottare fajtas med Migrationsverket.
Utan för att idrottskvinnor och idrottsmän som gör det blir människor med ansikten, känslor och drömmar.
De blir offentliga exempel på hur litet och trångt det nålsöga är som man måste komma igenom om man vill söka en fristad i Sverige.
Den stenhårda fyrkantiga asylprocessen kommer så nära att den nästan biter en i ansiktet.
Någonstans därute, inte minst bland mångfaldsmotståndarna, som sympatisörer till Sverigedemokraterna numera ofta kallar sig, sprids en bild av att det väller in flyktingar i Sverige.
Att alla bränner sina pass, ljuger om sin ålder och räknar med att leva på skattebetalarnas bekostnad om de inte blir kriminella.
Så är det förstås inte. Majoriteten av dem som flyr från sina hem, sina nära och kära, som bryter upp från sin kultur och lämnar sitt språk för att utlämnas åt framtiden i ett främmande land gör det av desperation.
De är rädda. De har inget val.
20-åriga Meraf Bahta är en sådan person som tvingats fatta sådana desperata beslut.
Meraf har bränt sina skepp.
Hon har flytt från militärdiktaturens Eritrea. Regimen där har gjort ett enda avtryck i Sverige: Den har hållit journalisten Dawit Isaak fängslad i snart åtta år - utan rättegång.
Från denna skurkstat bestämmer sig Meraf att fly. Precis som de amerikanska desertörerna som kom till Sverige för att slippa inkallas till Vietnamkriget flyr hon för att hon hotas av att tvångsinkallas till en fyra år lång militärtjänst.
Militärtjänsten i Eritrea är ett enda långt helvete. Soldaterna lever som hundar och dör som flugor.
Så den 20-åriga flickan, som har en bultande längtan i bröstet om en framtid på världens löparbanor, flyr.
Hon är i Spanien på träningsläger och lånar pengar, flyger till Sverige och söker asyl.
Nu ska hon igenom nålsögat. Och det tar tid.
Medan hon väntar hämnas militärjuntan i Eritrea på hennes föräldrar. De fängslas. Mamman dör i fängelset. Pappans öde är okänt.
När Meraf sitter och gråter i flyktingförläggningen får hon via friidrottsförbundet kontakt med Ulf Björklund i Kode som är tränare i Helle IF och bland andra tränar Mustafa "Musse" Muhammed.
Nu bor Meraf inneboende hos honom.
Migrationsverket har under tiden bläddrat bland paragraferna och sökt bland konventionerna och funnit att det är i Spanien som Meraf ska söka asyl.
Det var det första europeiska land hon kom till.
Men för den 20-åriga flickan finns ingen återvändo.
Att åka till Spanien är livsfarligt.
Skickas hon tillbaks till Eritrea åker hon i fängelse eller avrättas som desertör.
Det där vet Amnesty, det finns dokumenterat och omvittnat, och det är obegripligt att detta dödshot inte finns med i dokumenten som ligger till grund för Migrationsverkets beslut.
Merafs svenska vänner och nätverk andas nu en slags förhoppning om att om det 20-åriga löparlöftet får stanna kan hon fixa en guldmedalj på 1500 meter åt Sverige vid OS i London 2012.
Det där är ovidkommande.
Det handlar om principer. Folk som flyr diktaturer och skräckvälden ska få stanna för att Sverige bara ska hjälpa sådana människor.
När det gäller Eritrea är det inget snack.
Den som flytt därifrån ska bara inte tillbaka dit.
Meraf ska inte räddas till livet och stanna i Sverige bara för att hon kan springa fort.
Hon ska få stanna för att Sverige är ett land som står för trygghet och mänsklighet och säger sig ha ett samvete.
Sverige kan inte garantera att spanska myndigheter låter henne stanna.
Om Sverige skickar tillbaka denna 20-åring till männen bakom Dawit Isaaks försvinnande förlorar vår nation sin värdighet och en stor bit av själva själen.

Av Jimmy Fredriksson
jimmy.fredriksson@gt.se