I sanning - här pågår märkliga ting
Den 17 mars sparkas Ingrid Lomfors från sin tjänst som chef för Göteborgs Stadsmuseum. Utan varsel eller varning. Utan förklaringar som skulle hålla inför lagen om anställningsskydd. Avpolletterad under ett sedan länge inplanerat utvecklingssamtal med kulturförvaltningschefen Björn Sandmark.
Sandmark säger naturligtvis inte: Nu är du sparkad, nu får du gå hem. Han säger: ”Jag skulle tycka att det var bra om vi kunde komma överens om att vi får det att se ut som om du själv har tagit dessa konsekvenser. Jag tror att du tjänar på det i längden”. (Samtalet finns inspelat på band.)
Lomfors vägrar. Hon vill att Sandmark ”ska hålla sig till sanningen” och uttryckligen stå för att han sagt upp henne. Sandmark stretar emot: ”Ja, men normalt sett så kan man prata ihop sig och gå vidare med andra uppgifter som är förmånligt för vederbörande”.
Men Lomfors vägrar. Och Sandmark fattar då sitt beslut. Han skriver ned ett par rader som han överräcker till Lomfors:
”Härmed flyttar jag med omedelbar verkan Ingrid Lomfors från tjänsten som chef för Göteborgs stadsmuseum. Ingrid är fortsatt anställd vid kulturförvaltningen i Göteborgs stad”.
Flytta betyder här tvångsförflyttning hem till bostaden.
Dagen därpå – och trots att Lomfors enligt det korta meddelandet är ”fortsatt anställd” – kopplas hon bort från den interna e-postlistan. Hon kan inte längre få de mejl som bland andra Sandmark skickar till personalen på museet.
Efter beslutet får Sandmark en hel del brev, främst kommer mejlen från personal på museet. Somliga brevskrivare uttrycker bestörtning och sorg över att Lomfors fått gå, andra berömmer Sandmark och beundrar honom för hans handlingskraft.
En lite snabb genomgång av breven ger intrycket att ungefär hälften av brevskrivarna beklagar Lomfors avgång, hälften välkomnar den. Men det finns en skillnad i förhållningssättet mellan de båda grupperna: Sorgen över beslutet går aldrig över i utfall mot Sandmark, medan flera av breven som välkomnar Lomfors förpassning genomsyras av ren skadeglädje. Dessa senare brev är i vissa fall direkt lismande beundrarbrev för Sandmark.
Själva personalchefen uttrycker sin ”starka beundran” för Sandmark. En utomstående läsare kan inte annat än undra över personalchefens starka ställningstagande för ena parten. Hur pass korrekt och opartisk var då konsultutredningen, som i så hög grad bidrog till förpassningen av Lomfors?
Det var personalchefen Tatjana Marin Kartal som först tog kontakt med konsultfirman Perema. Hon och Peremas konsult Elizabeth Frey träffades den 4 november.
Kulturförvaltningen kallar mötet ”en förutsättningslös diskussion kring uppdraget”. Meningen var tydligen att Sandmark skulle formulera en konkret uppdragsbeskrivning. Det var han för övrigt skyldig att göra, för så stod det i ramavtalet mellan Perema och Göteborgs Stad: ”Uppdragsgivare och leverantör ska dokumentera uppdragsbeskrivning med tidsplan för varje enskilt uppdrag … förändringar av uppdraget skall vara skriftliga.”
Sandmark var således skyldig att formulera uppdragsbeskrivningen, men han gjorde det inte.
När Ingrid Lomfors frågar efter uppdragsbeskrivningen, får hon inget svar. Hon vet alltså inte vad Sandmark och personalchefen velat få utrett. När jag själv begär att få se uppdragsbeskrivningen svarar kulturförvaltningen att ”uppdraget gavs muntligt”.
Det finns alltså ingen uppdragsbeskrivning. Sandmark har helt sonika struntat i ramavtalet. Bara han själv och personalchefen vet vilket konkret uppdrag konsulten – mot ett arvode av 1 100 kr per timme – fick.
Konsulten själv kallar emellertid sitt arbete för ”kartläggning av den psykosociala ar- betsmiljön på Stadsmuseet”.
Kartläggningens resultat presenteras i en rapport som ryms på en A4-sida. En så kort rapport är förstås uppseendeväckande. Men ännu mer förbluffande är att konsulten på denna enda sida väljer att kritisera den mer än tre år gamla rekryteringsprocess som ledde till att Lomfors anställdes som museichef. Grunderna för kritiken redovisas inte. Inte heller redovisas grunderna för den kritik av Lomfors som rapporten uttrycker.
Konsultens analys och kritik grundas enbart på intervjuer och anonyma uppgifter. De intervjuade är nio (museet har drygt 50 anställda). Av dessa nio var två överhuvudtaget inte anställda på museet utan intervjuades i sin egenskap av fackliga fackföreträdare. Av de sju som faktiskt var verksamma på museet var två helt nyanställda och en arbetade till övervägande del som facklig företrädare.
De anonyma uppgifterna har lämnats på så kallade post-it-lappar. Personalen uppmanades att skriva ner – eventuellt bara med enstaka ord eller enkla påståenden – sina ”upplevelser” om hur det är på jobbet.
Redovisningen av konsultens analys av intervjuerna och av de anonymt skrivna post-it-lapparna sker på ett stormöte den 30 januari. Närvaron på stormötet är obligatorisk.
Konsulten Elizabeth Frey inleder med att upplysa om att man nu ska få höra hur de anställda upplever sin chef Ingrid Lomfors. Det är ju Lomfors ”som har det övergripande ansvaret för er hälsa”.
Analysen visar att Lomfors ”brustit i sitt uppdrag att skapa struktur och tillvarata er kompetens”. Lomfors har inte givit det stöd personalen behöver, hon är dålig på relationer och utövar ett otydligt ledarskap. Freys medföljande konsultkollega inflikar: ”Nu är det meningen att ni ska känna igen er. Är det så här ni känner? Har vi uppfattat det rätt?”.
Vår bedömning, fortsätter Frey, är ”att museichefen saknar förmåga och kunskap att utöva ledarskap som kan förstås av flertalet. Det är en person som är oförmögen till professionell kommunikation och som har ett privat förhållande till sitt uppdrag. Vi vill rikta stark kritik mot rekryteringsprocessen av museichefen och beklagar att Ingrid Lomfors fick arbetet som museichef vid Göteborgs stadsmuseum.”
Mötet finns inspelat på band, och när man lyssnar känner man starkt att konsulten är en åklagare som pläderar inför en folkdomstol. Ingrid Lomfors sitter förstås med, längst fram, vänd mot församlingen. Anklagad.
Björn Sandmark är också närvarande. När konsulten är klar, tackar Sandmark för en intressant redovisning.
Hur kan en konsult som bara läst anonyma lappar och intervjuat ett fåtal personer komma fram till någon slutsats alls? Och varför ta upp rekryteringen av Lomfors? Att ”beklaga” att Lomfors blev chef och att ”rikta stark kritik mot rekryteringsprocessen” – vilket uppdrag har egentligen denna konsult haft! Är denna granskning att betrakta som seriös?
Kanske finns svaret i den ”muntliga” uppdragsbeskrivning som bara Sandmark och personalchefen känner till. Kanske kan de anonyma uppgifterna på post-it-lapparna ge förklaringen. Men också dessa uppgifter är mörklagda.
Kan jag få ta del av post-it-lapparna? frågar konstnären och professorn Jörgen Svensson som är artist-in-residence på museet. Sandmark svarar först att konsultens arbete inte är avslutat och att han ska återkomma. (Mejl 20 mars.) När Svensson på nytt ber om post-it-lapparna, svarar Sandmark:
”Med tanke på alla omständigheter har jag beslutat att inte beställa hit materialet. Det får stanna hos konsulten.” (Mejl 28 april.)
För mig bekräftar Sandmark att post-it-lapparna inte är tillgängliga, att inget annat material än den A4-sida som utgör konsultrapporten är diarieförd hos kommunen.
Formuleringarna i Sandmarks beslut att förflytta Lomfors, det omedelbara avskiljandet från tjänsten och den rekordsnabba bortkopplingen från e-postlistan – det är som om Lomfors hade begått kriminella handlingar.
Det blir också på det sättet många – en och annan har skrivit det till förvaltningschefen – uppfattar beslutet. Och när Sandmark ständigt påpekar att han av hänsyn till Lomfors inte vill lämna ut underlaget för konsultens utredning, när han envist hävdar att han på grund av den ingångna överenskommelsen med Lomfors inte kan uttala sig om vare sig det ena eller det andra – ja, då ges näring åt allsköns misstankar och spekulationer.
Lomfors blir därmed utsatt för ytterligare övergrepp. Och när sedan kulturnämnden gömmer sig bakom en dimridå av märkliga delegationsregler och skriver att huruvida ett förtroende mellan förvaltningschefen, Sandmark och avdelnings-chefer, bland andra Lomfors, ”föreligger eller ej kan ingen annan än förvaltningschefen själv avgöra” – ja, då gör man Sandmark totalt enväldig. Så får behandlingen av Lomfors politisk legitimitet.
Förstår kulturnämndens ledamöter verkligen vad de själva säger? Att här omyndigförklarar de sig själva och överlåter till en enda tjänsteman den makt och det förtroende som väljarna faktiskt givit dem? Det de säger är: Vi kan inte pröva eller ens diskutera om Sandmark handlat korrekt, om han hade sakliga skäl att förpassa Lomfors. Vi kan inte säga ifrån när Sandmark överträder sina befogenheter och inte dokumenterar beskrivningen av uppdraget till konsulten. Vi kan inte protestera när Sandmark sätter sig över offentlighetsprincipen genom att undanhålla kommunen konsultens utredning. Vi kan inte göra nånting alls. Makten och rätten ligger hos tjänstemannen Sandmark.
I Göteborg pågår i sanning märkliga ting!
Jesús Alcalá
kulturen@gt.se
Upp
Gå till förstasidan